färskt. Fördenskull anser jag mig förbunden att lyfta på den slöja, som skymmer dem för dina ögon.
Kort och godt — det spökar en dubbelprins i hufvudet på de grå.
Detta uttryck behöfver en förklaring. Jag får således förklara, att jag, för många år sedan läste i en tysk bok — jag mins numera ej hvilken — en rätt besynnerlig historia om en dubbelprins. Den började så här:
I Monomotapa hände sig en gång, att unga drottningen befann sig i annat tillstånd än riket, nämligen i välsignadt. Folket gjorde sig i underdånighet hopp om en kronprins och Hennes Majestät behagade i nåder motsvara dess förhoppningar dubbelt, enär hon nedkom med två kronprinsar, hvilka dock på sätt och vis ej kunde anses för flera än en, emedan de voro sammanväxta med den kroppsdel, som man brukar att sitta på. Hofpoeten uppstämde genast en hymn, hvaruti han påstod, att naturen ej kunnat i ett enda hufvud få rum med all den vishet, som den blifvande regenten skulle i en framtid utveckla, och fördenskull utrustat honom med tvänne. Ständerna upptågade i massa till det kungliga slottet, gratulerade konungen och sig sjelfva, samt yttrade både sinnrikt och vältaligt, att regerings-sonaten, spelad af fyra händer, otvifvelaktigt skulle blifva mera fulltonig och majestätisk, än någonsin tillförene. Men konungen var, allt detta oaktadt, icke rätt glad öfver den dubbelvälsignelse, som träffat hans hus. Tvärtom, den gjorde honom mycket och välgrundadt bekymmer. Till en början kunde svårigheten, att uppfinna en passande modell till en viss nödvändighets-stol åt de båda prinsarna, ej annat än ingifva farhågor för den framtida tronens utseende. En komité af skräddare och filosofer, som blifvit nedsatt för att åt dubbelprinsen konstruera byxor — de der med prydlighet borde förena beqvämlighet — måste hålla mer än hundra sessioner, innan problemet var solveradt. Men värst af allt var den totala olikhet i sinnelag och böjelser, som allt mer och mer uppenbarade sig hos de båda prinsarna. Var den ene glad, så var den andre sorgsen; ville den ene sitta, så ville den andre stå; ville den ene tala förnuft, så ville den andre säga faraler. Nog af — de öfverensstämde aldrig med hvarandra.
Det är en sådan dubbelprins, som spökar i hufvudet på de grå; eller — för att tala ett ännu tydligare språk —
