och låter: “wer ist es, wer ist es?“[1] Slutligen kommer
det i fullt galopp och låter: “der Müller, der Müller, der
Müller!“[2]
4[3].
Mina flesta dagar härstädes äro hvarandra lika, visst icke fullkomligt, såsom vattendroppar, utan temligen och någorlunda, såsom sviskon likna katrinplommon. Om jag derför beskrifver en, bör du kunna göra dig en ungefärlig föreställning om de öfriga. För ordningens skull börjar jag med början, eller morgonen, och följer sedan timvisarens lopp, för att sluta med slutet eller aftonen.
Jag vaknar, jag gnuggar mig i ögonen och gör bön. Dervid har jag det nöjet, att få kalla vår Herre för du. Han, hela verldens konung, håller sådant till godo, hvilket jordens monarker aldrig skulle göra, icke ens konung Oskar.
Här är det ingalunda min mening, att säga Gud Fader en kompliment på konung Oskars bekostnad. Jag sätter dertill för stort värde på den sistnämnde; och det enda, som i afseende på honom bekymrar mig, är att främmande nationer skola komma under fund med hans förträfflighet, och vilja låna honom af oss, liksom Vesterås län för några år sedan ville låna Upsala läns landshöfding. Hur skulle det väl gå med Sverige, om konung Oskar komme att gå i lån? Det blefve under tiden totalt ruineradt, så vidt jag kan inse. Derför hoppas jag i det längsta, att svenskarna skola vara bastanta och säga nej till alla utländska propositioner i den vägen.
Sedan stiger jag upp och tar på mig den ena klädespersedeln efter den andra, sist galoscherna. Må Herren Zebaot, som känner mina liktornar, ej lägga någon vigt på de syndiga önskningar, jag då framstöter; ty i sådant fall skulle ingen skomakare kunna bli salig.
Jag begifver mig ut, och mina lungor lida genast af den vanliga tjockan i Stockholms-luften. Under
