nämligen böcker, författade af alla tidehvarfs ädlaste, visaste och snillrikaste män; och med att umgås i “den allerhögsta societeten“ menar jag helt simpelt att läsa eller studera en sådan bok.
De ledamöter af “allerhögsta societeten“, dem jag mäktat församla kring mig, hafva ej högre plats i min kammare än deras författare hade i samhället, medan de lefde. I brist på bokhylla ligga mina böcker på golfvet, längs ena väggen. För att åtkomma någon af dem, måste jag buga mig, buga mig djupt, och — uppriktigt sagdt — det är den enda af alla bugningar, som jag gör gerna och utan känsla af förnedring.
Derpå bugar jag mig och tar — såsom ofta varit händelsen — Bibeln.
Och hvad skall jag då läsa deri? På denna fråga, som jag gör mig, svarar jag mig: det kan vara likgiltigt — det är ju Guds ord alltsammans. Och så slår jag upp på måfå och träffar profeten Samuel, första boken, åttonde kapitlet.
Här berättas till en början, att judarne kommo till profeten och begärde en konung, “såsom alla hedningar hafva.“
“Thet behagade Samuel illa och han bad inför Herranom.“
Och Herren sade till Samuel: “Hör folkens röst i allt thet the hafva talat tig till, förthy the hafva icke förkastat tig; utan mig, att jag icke skall vara konung öfver them.“
Här synes, att Gud sjelf ville vara konung “öfver folken“ och utan tvifvel vill han det ännn; ty vår katekes säger, att Gud är “oföränderlig“. Hå — öfver judarne må det få gå; men öfver svenskarne — nehej! Dynastien Bernadotte är en gång utkorad, och henne hafva vi svurit trohet.
Längre fram i kapitlet undervisar profeten sina landsmän om “konungs rätt“ eller om första hufvudtiteln, såsom det heter hos oss. Man ser deraf, att judarne fingo betala in natura. Vi svenskar deremot betala — som du vet — med penningar. Blott en enda in-natura-prestation torde återstå äfven hos oss. Profeten säger nämligen: “Edra åsnor skall konungen taga och uträtta sin ärende med.“
Jag hoppas, att herrar statsråder och andra höga embetsmän icke må stöta sig på uttrycket.
