Hoppa till innehållet

Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
238
tankar och infall.

falsi“, och om någon pluralitet talar han icke. I Holbergs Erasmus Montanus tvingar pluraliteten den ende kunnige mannen på stället att erkänna, att jorden är platt “som en pandekage.“ Vid voteringar dömmer visserligen pluraliten; men derigenom utrönes icke hvem som har rätt, utan hvem som får rätt. Skulle antalet af voteringslappar afgöra sanningen af en sats, så borde minoritetens röst gälla mer än pluralitetens, ty minoriteten utgör de färre, och de färre utgöra de förståndiga, i jemförelse med stora massan, som ingenting förstår. Gud allsmäktig, som himmel och jord skapat hafver, är ensam om sin mening, och likväl är denna otvifvelaktigt den förståndigaste.


Om det absolutas fötter. Det absoluta, såsom ett fullkomligt väsen, kan icke tänkas utan fötter, ty brist på fötter innebär en ofullkomlighet. Om nu vi, såsom ofullkomliga väsen, hafva fötter, så måste också det absoluta, såsom ett fullkomligt väsen, hafva fötter, annars skulle ett ofullkomligt väsen vara fullkomligare än ett fullkomligt väsen, hvilket är orimligt. Alltså har det absoluta fötter.


Det finnes något till öfverlopps hos menniskan, som hvarken duger i staten eller i verkstaden eller i köket. Deraf uppkommer poesi.


Tjufven får spö och gör dermedelst frid med samhället. Friden mellan Gud och Noak bekräftades också genom regnbågens färger.


När flugan besöker en sockerbit, så lemnar hon en svart prick efter sig, och när nåden besöker förtjensten, så lemnar den en hvit prick efter sig. Pricken kallas stjerna, af mig och af allt folket.


Stockholm kan på goda skäl kallas Sveriges vackraste stad, men på ännu bättre dess vackraste landtställe. Lindar man en lummig krans af blommor och löf kring Cybeles tornbekrönta hjessa, så har man en försvarlig bild af hufvudstaden, der den ligger i en krets af undersköna trakter, Djurgården, Haga, Karlberg och Liljeholmen. Vill derför en Stockholmare fly till en natur, som ler, ifrån en mensklighet som grinar, — vill han hålla kalas för lungor, näsa och öron, och i den afsigten bjuda dem på frisk luft, blomsterångor och fogelqvitter — vill han latas litet grand och för sympatiens skull, i sällskap med trän och örter, dessa