Alla blefvo dock icke så belåtna som Nicander. Redan
anmälningens begynnelserader voro ock onekligen egnade
att väcka en viss anstöt. De lyda sålunda:
“Våra Romfarare kunna indelas i två klasser, bin och flugor, och de senare hafva efter hemkomsten ett mera civiliseradt surr, angenämt för väldanade frökensjälar. På senare klassen ega vi ett fett, vittert och välboret exempel nära till hands[1], men till den förra klassen hör herr Nicander.“
Mest förbittring väckte dock Palmærs yttrande om Nicanders teckning af Gustaf III i Neapel.
“Man ser här,“ säger Palmær, “den qvicke, sirlige, ridderlige fransyske svensken Gustaf i sällskap med Ferdinand, dei gratia rex bulvanissimus öfver bägge Sicilierna — Papilio Apollo med sina luftiga, af en yppig färgprakt skimrande vingar, flygande i bredd med en ärlig, beskedlig och krönt talgoxe.“
Detta fann Svenska Minerva vara i hög grad sårande för den läsande allmänheten i ett monarkiskt land och nedsättande för svenska språket, att det sålunda skulle begagnas till hvad Minerva kallar “konungavärdighetens skymfande och nedsmutsande“. Naturligtvis blef följden blott den, att allmänheten ytterligare skrattade åt Minervas motbevis, att konung Ferdinand hvarken var en “bulvan“ eller en talgoxe, utan en ganska förståndig och hygglig monark.
Att anföra hela denna recension bland samlingen af Palmærska skrifter skulle ej vara rätt lämpligt, men vi anse oss böra här nämna ännu några punkter i densamma. Om Nicanders “Den mulna dagen“ anmärker Palmær, att den godsinta humor, som genomgår stycket, borde vara så mycket mera välkommen, som den hos oss är sällspord, emedan de flesta, för att kittla sina och sin nästas skrattmuskler, vanligen icke använda andra blommor än etternässlor. Och om “Månskensnatten i Albano“ säger han, att det vore en förhastelse, ehuru en ursäktlig, att lemna detta stycke oläst, derför att svenska akademien hängt på det medelmåttans hallstämpel, nämligen lilla guldpenningen. Slutet på recensionen meddela vi som prof på Palmærs
- ↑ Anspelning på Bernhard von Beskow.
