Samtidas omdömen
om
Palmærs skriftställarskap.
“Palmær tillhörde,“ yttrar Onkel Adam i bref till utgifvaren, “Cacteernas slägte, med sina hvassa taggar, sina glödande blommor, som vissna inom en dag, och sin saftiga grönska, som hindrar att de kunna förvaras utan att sammankrympa ända till oigenkänlighet. Under det andra författare, med oändligt mindre originalitet och snille än Palmær bibehålla, äfven upptorkade, det mesta af sina färger, att som prydnader läggas på fönsterbomullen många vintrar å rad — finnes det blott en och annan som minnes då Palmærs grymma satir sköt sina glänsande blommor eller sårade dem som nalkades med sina skarpa taggar.“
Då Palmærs “Lustresa“ utkommit, skref C. J . L. Almqvist i Aftonbladet (1848, nr 170) bland annat följande:
“Det är alltid angenämt att taga en munter bok i sin hand; och då förmodligen de festa hafva en liten aning om hvilken person signaturen P. här föreställer, så känner man på förhand, att något roligt tvifvelsutan vankar. — — Den läsare, som af ålder har sig bekant hr P:s egna slags humorism, vet på förhand att en myckenhet pikanta infall och gedigna ordlekar skola möta honom; och han bedrages ej i sin väntan. Brefven äro till konception gamla, och mycket af hvad som står i dem har redan hos allmänheten öfvergått till ordspråk; något, som utan tvifvel högt talar till författarens beröm. — — Herr P. har på den tiden, då han sjelf recenserade och kriticerade andra, visat sig som en af de minst skonsamma; och det emot ganska frejdade skalder. Utan tvifvel ådagalade han härigenom, om ej alltid full rättvisa, dock ett icke svigtande mod. För ett dylikt mod bör han berömmas äfven nu, då han, utan fruktan för att mätas med samma mått, utsänder sina egna snillealster. Också skall han, åtminstone från vår sida, icke hafva något att befara. Icke derför, att ej åtskilliga anmärkningar, hvaribland en och annan må hända af vigt, väl skulle kunna göras; utan egentligen derför, att herr P. är en “fait accompli“, som på intet sätt undergår någon förändring genom anmärkningar, hurudana de än må vara.“
