äfven ett politiskt. Tidningarna äro tornerplatser, der dagens stridiga intressen, som tillika äro seklets, bryta sina lansar; och vi, tidens barn, åskåda striden med bäfvan och förhoppningar.
Emellan dessa svar kan du välja, om så behagas. Jag, för min del, låter dem alla gälla på samma gång, så paradoxt än detta må synas. Det onda, som ligger i publiciteten, torde vara ett nödvändigt vilkor, hvarförutan det myckna goda, som den onekligen innebär, ej kan framträda och skaffa sig plats i vår sublunariska verld. De ädla metallerna måste ju försättas med oädla, innan de duga till mynt.
Frågan, hvad tidningarna i allmänhet duga till, synes mig vara besvarad, då man sagt, hvad de äro. Men åt oss svenskar hafva de medfört en egen, oförgätlig fördel, först påpekad af aflidne riksdagsmannen Nils Månsson från Skumparp. Då denne, vid riksdagen 1830 med värma och framgång talade till den periodiska pressens försvar, yttrade han bland annat: “utan tidningarna skulle vi aldrig erhållit kännedom om vår store konungs bragder, och således aldrig hafva fallit på den tanken, att kalla honom till tronföljare.“ Detta bevis för tidningarnas nytta, hvilket vi kunna kalla det Skumparpska, har jag vid flera tillfällen användt, då jag om pressens värde ordvexlat med pressens antagonister. Och de förstummades alltid och blefvo liksom flata. Sådan är sanningens makt äfven öfver förhärdade sinnen.
Kinkigare blir att säga, hvad publicisterna egentligen äro för folk. Ett visst inflytande måste man nödvändigt tillerkänna dem, såsom ledamöter af en korporation, den professor Geijer, mot hvars domar allt jäf är omöjligt, hedrat med namn af tredje statsmakten. Men hvarpå beror egentligen detta inflytande? På ett öfvermått af dygd? Ånej! Vi ega ej tillstånd, att tänka oss dygden under annan skepnad än kristelig, med korset på skuldran och törnekronan kring hufvudet. Såsom sådan försakar hon allt jordens goda, emot fullgiltiga invisningar på medborgarelott i himmelen. Hennes valspråk är: “att vara gudelig och låta sig nöja, är vinning nog.“ Publicisten deremot låter sig aldrig nöja. Det närvarande tyckes honom aldrig godt nog och han ropar alltjemt på ett bättre. Af öfverflöd på dygd lärer således hans inflytande ej härleda sig. Han
