Sida:Elefantens Naturalhistoria.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

20

sörjer sin förlorade frihet. I täckta fallgropar fångas. Ele- fanten äfven, och stundom kunna de tagas med starka remmar på hvilka göras rännsnaror, som kastas om benet ooh fästas med andra ändan hastigt i ett träd. Vid detta .sält att jaga Elefanten, göra några personer falska anfall på djuret och draga sig undan emellan träden; Elefanten söker då hämd på dessa, och då han kommer i trängseln ibland träden, försöker en annan, som följer efter med "snaran i hand, att fästa den om benet och ett närstående träd. Sliter han sig lös, hvilket han en eller 2 gånger försöker, så Hyr han från Jägarne; i annat fall fjättras han och emellan 2 tarna hemföres samt sedermera tämjes. Sådana tamda Elefanter sändas från Ceylon till Coroman- del, Bengalen, Persien och -hela: Ostindien samt säljas efter höjden och djurets öfriga friska och fullkomliga till- stånd. Träffas en hane af god art och annars felfri med en enda försvarstand , (då den andra förmodligen af en händelse blifvit förlorad), säljes denna i- Indien ganska dyr, under namn af Ganesa, ett namn som der tillägges Vishets-Guden , hvilken föreställes under figur af ett Ele- fantlrafvud med en försvarstand." Elefanten går ogerna om bord på ett fartyg så länge han: ser vattnet, hvarföre bryggan hvarpå han ledes, måste täckas med sand, löf och gröna växter; ofta fordras att låta djuret hungra och sedan med foder locka det öfver bryggan om bord på skeppet.

Den tama Elefanten är ett af de nyttigaste djur för menniskan , och hade det lyckats att fortplanta de tama, visserligen hade Elefanten varit ibland husdjuren det för- nämsta. "Den oformlighet och brist på tillbörlig propor- tion delarna emellan, hvilken man tycker sig finna vid första anblicken, försvinner då man blir något van vid dess form och i synnerhet om djuret ses på afstånd och på öppet fält, i sitt fria tillstånd. Men som han icke, eller åtminstone högst sällan, fortplantar sin art i det tama tillståndet, så har menniskan måst nöja sig med att tämja de vilda. Deras milda och böjliga lynne, stora lärakti het, lydnad och tillgifvenhet för sin Kornack, styrka och mod, förenade med köld, försigtighet och färdighet till svåra sysslors förrättande, samt lång lifstid, gifva dem företräde framför alla de andra djuren. Också har man i Indierna från urminnes tider vetat begagna sig af deras egenskaper. I den Hel. Skrift omtalas de på flera ställen. De minnas länge välgerningar så väl som oförrätter