Sida:Elefantens Naturalhistoria.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

19

resa sig, så fick hanen på sin lott, att med snabeln i sinore tid lyfta henne igen på fötter. Man förutsåg att hanen någon gång skulle glömma att meddela denna angelägna hjelp; och när derföre en hona fans liggande död i sko- &en, så var en obarmhertig hane orsaken dertill. Vårt tidehvarf, som har den stora förtjensten, att ha förstört så många vackra fördomens minnesmärken, har äfven öfver- korsat detta romantiska kapitel i Elefantens Naturalhistoria. Vi veta nu att Elefanten, efter Corses försäkran, parar sig på lika sätt som hästen; att honan går drägtig 20 måna- der och 18 dar; att ingen viss brunst-tid af dem iakttages; att de såsom vilda kanhända kunna upphinna 200 års ålder, emedan man sett tama som lefvat 130 är; med mera som Tedan anfördt är. Chardin , som seit Elefanten och Noshörningen tillsamman » vederlägger den sägen, alt de skulle vara naturliga fiender.

Elefanten har icke mänga Render ibland rofdiuren ; och menniskan, det grymmaste och slugaste" bland dem, fångar icke Elefanten utan svårighet; dertill lockas hon likväl dels af Elfenbenet, en lönande handelsvara , dels af den nytta hor väntar sig af det tamda djuret. Köttet ätes väl af Negrerne, men är svampaktigt och osmak- N ligt. På Ceylon är en hel folkstam, som består af Ele- fantlfångare och tämjeare. Vanligast plär man, på ett tjenligt ställe i skogen, af starka pålar göra en in- hägnad, som på en sida bar en stor och vid ingång och der midtemot en lång och smal gång, i hvilken en Elefant icke kan vända sig. De vilda ditlockas eler injagas på Hera sätt, men lättast med en tam hona under brunst-tiden; denna föres i trakten der de vilda uppehålla sig oci hennes Kornack eler ledare låter hen- ne skrika till dess en vild svarar; då vänder Kornack om och låter honan som oftast förnya sitt läte, hvilket så väl « som lukten och spåren tjenar hanen till rättelse och för honom oförmärkt in i instängningen och slutligen i den smala gången, hvars öppningar med starka falluckor eller bommar tillslutas. Sedan han gjort några fruktlösa försök att återvinna sin frihet, plär han sakta sig; man svalkar honom också med kallt vatten, som slås öfver honom, och med biträde af ett par tamda Elefanter, emellan hvilka han sedan föres, och hvilka på befallning straffa honom med snabeln när det behöfves, blir han snart nog tam och vänjes så dervid, att han mindre än man skulle tro,