En Christen i sin andakt.
Detta flygtiga lifwet hyser så många tillfällen till förströelser för menniskans odödliga själ, så farliga afwägar från det rätta målet, dit wi böre sträfwa, att wi wisserligen behöfwe en warnande röst, som påminner oss om farorne under wår wandring, och återkallar det wacklande sinnet från lustarnas stigar till den ewiga wägen. Denna rösten höres i ditt samwete, eho du är, o menniska! den är ett återljud af den ewiga Andens hulda wäckelser i ditt hjerta; den bedrager dig icke, då du lyssnar till dess föreskrifter, ty de komma ifrån lifwets och hjertats Fader, som ser och granskar allt, som uppehåller, upplifwar och styrer allt, ja från Honom, som innerligt älskar det goda, det heliga, det sanna. Ack, hwarföre fly menniskorne så ofta den kallande Nådens rörelser, fly från ljuset till mörkret, ifrån Gud till sina diktade afgudar, till synder och brott? Blindt swäfwande i alla sinlighetens willfarelser, qwäfwande känslan af Gud, förakta de det gudomliga Ordet, förtrampa allt hwad heligt är, och rusa till sitt förderf. Men, Christne! wi föddes ju ej hit, till att tjena synden, utan rättfärdigheten — wi blefwo ju tidigt, redan i dopet, helgade till Guds och JEsu namns bekännelse, wi blefwo försäkrade om barnaskapet hos Gud; och hans osynliga nåd har troget följt alla wåra fjät i lifwet. Hwarföre skulle wi icke wara uppmärksamme på oss sjelfwe, för att
