säkert båda något att säga hvarandra. Men nästa ögonblick inbars den lätta supén — och, medan de dricka sitt the, då professorn aldrig talar i familjeangelägenheter, skola vi som hastigast redogöra för vår hjeltes föregående lif.
Doktor L* hade redan varit gift i flera år och lefvat i temligen knappa omständigheter, då han genom ett par lyckliga kurer förvärfvade sig ett förtroende, som sedan oupphörligen växte och i samma mån gjorde hans ekonomiska ställning först god och sedan verkligen lysande. Olyckligtvis fick ej hans hustru glädja sig åt denna lycka: hon dog ungefär vid dess början och lemnade efter sig den då femårige Arvid.
Som doktorn lefde mycket indraget, äfven sedan hans förmögenhet blifvit ovanligt stor, hade Arvid såsom barn ej många förströelser att tillgå. Flitig och ifrig i sina studier, saknade han dem också icke. Student vid aderton års ålder, fortsatte han samma lif i Upsala, blott med den skillnad att han numera endast egnade sig åt några få vetenskaper, såsom historia, filosofi och estetik.
Tre år hade förflutit så, då han en mellantermin i sin fars salong såg en ung vacker flicka, som genast satte hans hjerta i brand.
Han tog reda på hennes namn och bostad, patrullerade några dagar, till och med nätter, utanför hennes fönster och fattade inom kort en outsäglig kärlek till Stockholm och en lika stark motvilja för Upsala.
Ett par dagar innan den unge mannen skulle återvända till universitetet, yttrade han till sin far:
— Vet pappa, jag tror att jag slår graden ur hågen.
— Hur då?
— Jag känner alls ingen böjelse att bli skollärare, och för min bildning gagnar det mig till intet
