12
— Du vet ju att jag bor hemma, att jag sköter
min fars landtbruk ock att jag blott tillfälligtvis
kommit opp till Stockholm för att uträtta några affärer.
— Du har då verkliger« brådt om att komma hem.
— Nej, det vill jag just icke säga. Göromålen äro ännu ej så många att icke jag kunde vara hemifrån. Också kom jag öfverens med min far att, om det roade mig, jag skulle få stanna här fem eller sex veckor.
— Nå du har ju varit här bara fjorton dagar.
— Det medgifves.
— Du kan således vara här ännu minst tre veckor.
— Du glömmer vilkoret för en längre frånvaro.
— Nej, det var: ”om det roade dig.”
— Nå väl, du förstår nu. Jag trifves ej här, och jag reser derför hem.
— Otacksamme! Du trifves ej här. Och det kan du säga åt mig, som nu i nära fjorton dagar uppoffrat mig för din skull.
— Det är sant. Du och Saltzwedel ha fört mig omkring på allt hvad schweizerier och utvärdshus heta, och varit mig de förträffligaste ciceroner vid beseendet af de närliggande lustslotten.
— Det der är bara lapprisaker. Har jag ej presenterat dig i minst tio lysande familjer? Har jag ej infört dig i sällskaper, der man spelar kort, i sällskaper, der man dansar, i sällskaper der man gör musik? Har jag ej gjort dig bekant med tre aktörer vid kongliga theatern, två aktriser, hvaraf en ”jeune premiere”, en ryktbar sångerska, en poet, två författarinnor och redaktören för tidningen Solen? Har jag ej låtit dig åhöra ett tryckfrihetsåtal mot Franz Sjöberg? Skaffade jag dig ej en liten intrig på maskeraden hos La Croix?
— Det är sannt.
