Sida:En blaserad man.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

238

jag icke är densamme, skall hon väl tro att denna förändring är något annat än ett flyktigt hugskott, en nyck, som blott är ett ytterligare prof på mitt lättsinne.

— Just derföre borde du besöka henne, och sjelf söka öfvertyga henne om den uppriktigiighet, med hvilken du börjat följa hennes uppmaningar.

— Nej, min far, jag kan det icke.

— Och hvarföre ej?

— Min stolthet sätter sig deremot, jag vill ej utsätta mig för att ännu en gång blifva tillbakavisad.

— Men denna stolthet tyckes mig vara bra oriktig. Om du ville lyda mitt råd, så . . .

— Min far, ursäkta mig, men nu går jag upp till mig för att skrifva på min lilla bok . . . jag har just nyss fått en idé, som etc etc.

Detta var Arvids vanliga ursäkt, när han ej längre ville fortsätta sina samtal med fadern; och professorn, hvilken var alltför lycklig att hans son börjat fatta intresse för någonting, sökte aldrig uppehålla honom.

Slutligen var det lilla arbetet färdigt.

Arvid hade deri nedlagt hela sin själ. Men som han endast sjelf tänkt öfver ämnet och detta under en bra kort tid, utan att rådfråga andra författare, hvilka arbetat i samma anda, och utan att ha nog studerat fakta och detaljer, fans der naturligtvis mycket omoget.

Ernellersid var dock hvarje sida genomträngd af ett varmt och lefvande intresse för saken, och de åsigter, som i boken uttalades, visade sig tydligen vara härflutna ur ett klart och praktiskt förstånd, hvilket blott tycktes sakna nog kunskaper och erfarenhet för att frambringa fullkomligare frukter.

Arvids broschyr omnämdes med loford i de