olycklige, till hvilka han ämnat sig. Hon hade förekommit honom i hans välgörenhet.
Detta återseende hade ej förorsakat Arvid så bittra känslor, som det förra; hon hade nu icke behöft blygas och undvika hennes blick.
Men hans saknad hade dock ånyo uppvaknat; mer än någonsin insåg han att han älskade henne med en varm och fast känsla.
Ibland frågade fadern honom:
— Men hvarföre besöker du aldrig major O* och hans dotter?
— Hvartill skulle det tjena?
— Först och främst vore det en skyldig artighet.
— Hvilket det dock nu är alldeles för sent att fullgöra. Då jag icke varit der under en så lång tid efter deras återkomst, kan jag ej gerna gå nu.
— Men, min son, du älskar ju fröken O* . . . eller har denna böjelse redan upphört?
— Nej, den har icke upphört . . . tvärtom vet jag att jag nu älskar henne dubbelt högre än då jag förklarade henne min kärlek.
— Längtar du då icke att återse henne?
— Stundom; men skulle det väl vara klokt af mig att vilja tillfredsställa denna längtan? Med hvarje gång som jag återsett henne har min kärlek tillvext . . . men hon . . . hon älskar icke mig.
— Hon älskade dig icke då, men nu . . .
— Ingenting kan väl nu ha förändrat hennes känslor.
— Din egen förändring möjligen.
— Den var åtminstone hennes verk — den blicken då . . . just då . . . aldrig var jag så emottaglig för ett ädelt intryck; men helt säkert har hon redan upphört att fästa någon uppmärksamhet vid mig . . . och om hon än på ett eller annat sätt lärt känna det
