TRETTIONDETREDJE KAPITLET.
Vid middagstiden en vacker vinterdag kort före jultiden återvände Arvid från ett besök i herr Bonniers boklåda uti bazaren å Norrbro.
Trottoarerna hvimlade af fotgångare och bron af åkdon. Alla menniskor tycktes ha brådtom. Den lifliga, ständigt vexlande rörelsen erbjöd en behaglig anblick.
— Det är dock upplifvande, tänkte Arvid, i det han med cigarren i mun och händerna nedstuckna i rockfickan arbetade sig fram i trängseln, det är dock upplifvande i en stor stad denna rörelse, detta buller, som vittnar om en oupphörlig, rastlös verksamhet. Jag förstår icke huru jag kunnat hysa en sådan motvilja för Stockholm. Det onda är dock ej här större än på något annat ställe, och det är åtminstone mindre småaktigt.
I dessa visa reflexioner stördes Arvid genom ett utrop af en förbigående.
Det var grosshandlaren Z. med sin fru och presidentskan X., den sednare sorgklädd.
