Sida:En blaserad man.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
243


Hos de förra hade den unge mannen under den sista tiden blott gjort ett par förmiddagsvisiter, och den sednare hade han ej återsett sedan den der aftonen på spektaklet.

— Åh, se herr L*! ropade grosshandlaren. Det är något sällsynt att få se er nu för tiden.

— Ja, sade hans fru, jag har med ledsnad saknat herr L*, när vi sett våra vänner hos oss.

— Ni är alltför god som observerat det, svarade Arvid, i det han helsade på fruntimmerna . . . Jag har varit mycket sysselsatt på sednare tider.

— Ni har ju blifvit författare . . . Ni har skrifvit en bok, som jag hört mycket berömmas.

Arvid bugade sig utan att svara.

— Nå, återtog grosshandlaren, nu gör ni oss väl sällskap en stund. Vi äro ute för att köpa julklappar . . . Presidentskan, hvars man ej har tid att ledsaga henne, har följt med oss.

— Jag tror knappast, menade Arvid, i det han såg på klockan, att min tid . . .

— Åh, ni får ej skylla på den. Före middagen hinner ni ändå ej göra något. Dessutom behöfva vi er.

— Verkligen . . . det smickrar mig.

— Ni ser ju att man har svårt att slippa fram i den här trängseln . . . Bjud då fru X. er arm.

Det fans nu ingen undflykt.

Arvid räckte ut sin arm, hvilken den vackra frun genast bemäktigade sig.

— Ah, min herre, yttrade hon lågt, jag har mer än någon annan att beklaga mig öfver er. Ni har verkligen förorsakat mig mycken ledsnad.

— Huru då, min fru?

— Och det frågar ni . . . Ni har ju icke besökt mig en enda gång under denna långa tid.