248
— Med doktor Knoes’s äldsta dotter . . . den
konstälskande mamsell Engel-Marie.
— Stackars Fabian, du är verkligen att beklaga . . . digne puer meliore flamma!
— Hvad vill det säga?
— Att han förtjenat att åtminstone få den yngsta af prostdöttrarna.
— Ah, hon skall gifta sig med adjunkten . . .
— Har prosten gifvit med sig då?
— Ja, ty adjunkten Rosenberg har fått löfte på ett patronelt pastorat.
— Nå, fortfar du att besöka major O*?
— Åh ja.
— Ofta?
— Icke så ofta som förut. Jag har mycket att göra och har ej tid att kurtisera en fattig flicka. Det lönar sig icke. Jag börjar bli gammal och förståndig nu.
— Nå, än Marie då?
— Marie . . . det vet jag min själ icke.
— Vet du icke? Fortfar du då ej att . . .
— Åh nej, det är längesedan slut. Baron C efterträdde mig, och vid det här laget har troligen någon annan efterträdt honom.
— Och du ångrar icke att du tog den stackars flickan hit upp?
— Jo visst f-n gör jag det: hon kostade mig bra mycket.
— Jag menade ej så.
— Ah, jag förstår, du menar att jag borde ångra det jag ”inledt henne på förderfvets stig”.
