250
I alla fall gjorde ju namnet föga till saken, och
det enda, som Arvid saknade, var att han ej
omedelbart kunde meddela sig med sin vän och uttrycka sin
tacksamhet för dennes intresse.
Emellertid sökte dock den unge mannen att visa sin erkänsla och sin högaktning genom att nästan vid hvarje tillfälle åtlyda den obekantes uppmaningar, och det var i följd af en sådan som han satte sig i förbindelse med redaktionen af en liberal tidning, i hvilken han erhöll en vidsträcktare verkningskrets än den han kunde ha såsom enskilt skriftställare.
Men under all denna verksamhet kände dock Arvid i sin själ en tomhet, i sitt hjerta en saknad, hvilkas orsak han hvarken kunde dölja för sig sjelf eller för sin far.
— Ack, min käre Arvid, sade professor L* en dag, skall jag då aldrig få se ett uttryck af glädtighet på ditt ansigte?
— Glädtighet . . . utan anledning!
— Men, det tyckes mig att du också icke alldeles har skäl till motsatsen.
— Det medgifver jag . . . Jag plågas hvarken af sjukdom, eller näringsbekymmer, eller samvetsqval, eller . . . nog af, jag har ej något motiv att vara bedröfvad. Också är jag det ju icke. Jag är nöjd; men glad . . . åh, glädjen är något helt annat än frånvaro af sorg.
— Gudskelof att du är sådan du är . . . Måtte du åtminstone aldrig återsjunka i ditt gamla tillstånd af apathi.
— Dermed har ingen fara. Oaktadt alla missräkningar, alla svikna förhoppningar skall jag fortfara att, så vidt jag kan, verka och sträfva för mina medmenniskors andliga och materiella förbättring. Det är ett mål, som aldrig kan fullkomligt uppnås och
