som just derföre aldrig skall upphöra att ägga mig till allt jemt nya ansträngningar. Hvad, som i mitt fordna lif betog mig min själs spänstighet, var öfvermättheten på framgångar — det behöfver jag ej frukta nu.
— Men, återtog professorn, utan att låtsa gifva akt på det nästan bittra vemod, hvarmed hans son hade talat, men fruktar du icke i stället tröttheten vid motgångar?
— Nej, min far . . . Åtminstone skulle jag ej frukta den, om jag hade vid min sida en varelse, som älskade mig och som förstode mig, som delade min tillfredsställelse, då jag lyckades, som uppmuntrade mig, då jag misslyckades, som oupphörligen ingåfve mig mod att arbeta genom hopp om framgång och genom säkerhet om varmt deltagande.
— Jag vill ej säga: du glömmer mig, ty jag förstår att det ej är en fader, en bror, en vän, som du saknar; jag förstår att du saknar en älskarinna, en maka. Ack, det finnes ingenting, som kan ersätta kärleken . . . Den fastaste vänskap, den varmaste tillgifvenhet lemna dock i hjertat qvar ett tomrum. Det fordrar någonting mera, någonting helt annat.
Arvid teg; han påminde sig för tusende gången sitt sista samtal med Sigrid, och han erkände för sig sjelf huru orätt han hade haft deri, att han icke uppsköt detta samtal till längre in i framtiden.
Han hade bedragit sig i sin häftighet, och han led nu straffet derför.
— Du tiger, återtog fadern; jag har således gissat rätt . . . Det var också ej svårt att inse orsaken till din nedslagenhet . . . Nå väl, det är ju ej omöjligt att finna hvad du saknar. Sök blott!
— Hvartill skulle det tjena att söka, då den lycka, hvilken jag önskar, blott kan skänkas mig af en enda.
