herrar M och N för att samtala med dem om utförandet af vår plan.
— Hvilken plan?
— Uppbyggandet af ett stort boningshus för fattiga arbetare-familjer.
— Ah, jag minnes nu . . . En god plan, hvars verkställande skulle göra mycken nytta . . . nå, jag vill ej uppehålla dig.
— I afton skall jag omtala resultatet af vår konferens. Farväl till dess, min far!
Arvid aflägsnade sig.
— Han är verkligen allvarsamt kär, sade professor L* till sig sjelf, i det han tankfull gick fram och tillbaka på golfvet. Och jag ser tydligen att han lider, ehuru han söker dölja det för mig. I stället för sin förra slapphet och tröghet visar han nu en rastlös verksamhet, hvilken dock olyckligtvis allt emellanåt tyckes vara lika mycket en följd af en inre feberaktig otålighet, som af rent intresse för saken . . . Säkert är emellertid att han blifvit betydligt förändrad, och förändrad till sin fördel . . . Och denna förändring har fröken O* åstadkommit. Det är hon, som lyckats verka hvad jag ej kunnat verka. Jag bör vara henne tacksam derför. Men ändå har hon gjort min son olycklig. Ty Arvid sjelf är ej nu mera lycklig än förut. Han är blott olycklig på ett annat sätt. Men jag skall skaffa honom förströelser. Han borde resa . . .
Professor L* afbröts i sina reflexioner genom betjenten, som kom in och underrättade att ett sjukbud väntade i salen.
— Från hvem?
— Från major O*, herr professor!
Professorn vände sig häftigt om.
— Jag kommer straxt.
