252
— Ständigt fröken O*?
— Jag tänker nästan blott på henne.
— Och du gör det, fruktar jag, endast par dépit.
— Åh, min far, hur kan ni tro . . .
— Hm, det tyckes mig vara påtagligt. Så länge du ansåg möjligt att hon älskade dig, voro dina känslor för henne ganska svala; det är först efter hennes afslag som du börjat svärma så der.
— Jag svärmar icke, min far; men hvarje dags erfarenhet lär mig att allt högre uppskatta hennes värde.
— Derföre att du ej mera ser henne.
— Nej, men derföre att jag ej mera ser henne med ögon förblindade af en enfaldig fördom. Det var denna olycksaliga fördom, som hindrade mig att inse rätta halten af min känsla för Sigrid. Nu, sedan jag genom att följa hennes råd blifvit en helt annan menniska, nu känner jag att jag älskar henne så, som hon är värd. Och skulle jag ej älska henne, som återskänkt min själ den kraft, den friskhet, hvilken den saknade; som lärt mig inse att lifvet har att erbjuda ett mål förtjent att sträfva efter? Men jag inser dock att min kärlek är en hopplös dårskap. Jag skall söka bekämpa den. Och förr eller sednare kommer jag nog att lyckas, utan att likväl glömma henne.
— Och ännu är du fast besluten att icke förnya ditt frieri?
— Ack, min far, tala ej mera derom . . . Ni har gjort det en gång förut, och jag svarar er nu detsamma, som då . . . Men. jag måste lemna er . . . jag skall gå ut . . . på ***blads-byrån, för att se till att min artikel blir införd.
— Kommer du snart hem? — Nej, jag tror icke. Jag ernar sedan träffa
