sonen abstraherade doktorn helt och hållet från Sveriges industri, patriotism och Eskilstuna stålarbeten.
— Han har förändrat sig mycket sedan i somras, sade han i det han lade ifrån sig pennan.
— Verkligen . . . Och i hvad afseende?
— I nästan alla.
— Det upplyser mig ej det ringaste.
— Han har börjat intressera sig för en mängd saker, som förut voro honom alldeles likgiltiga . . . och han har förlorat det der beständiga lugnet, som var så retsamt.
— Ah, det gläder mig i sanning . . . han har bestämdt vunnit på denna förändring?
— Ja, utan tvifvel . . . också är jag skyldig den, som kanske varit verksammaste orsaken dertill, en uppriktig tacksamhet.
Den unga flickan svarade ingenting härpå; hon ansåg ej nödvändigt att förstå antydningen.
— Arvid, fortfor läkaren, har berättat mig att han hufvudsakligen har er att tacka för sin omvändelse. Det var ni, min fröken, som lärde honom huru många ädla mål för verksamhet lifvet har att erbjuda.
— Det är sannt att vi några gånger samtalade öfver detta ämne; men jag tror verkligen icke att jag kan smickra mig med att mina ord haft en så lycklig verkan.
— Så är det dock. Ehuru det kostar på min faderliga egenkärlek, nödgas jag erkänna att ni verkat, hvad jag ej förmådde. Han nämner också aldrig ert namn utan med synnerlig aktning och hängifvenhet.
Sigrid, som hittills behållit sin fattning, började nu lindrigt darra. Och hon var i stor tvehågsenhet om hvad hon skulle svara, då pigan inträdde och begärde att få tala vid henne i någon ekonomisk angelägenhet.