260
Förtjust att få afbryta ett så brydsamt samtal,
reste hon sig upp.
— Förlåt mig, jag är tillbaka om några minuter.
Hon lemnade rummet.
Professor L* tog upp pennan ifrån bordet, doppade den och var i begrepp att skrifva sitt recept.
Wen, som han under samtalet med den unga flickan i distraktion råkat att tumma, vika och skrynkla den papperslapp, på hvilken han börjat receptet, så att den nu var alldeles oduglig, såg han sig om efter en annan.
Ett stycke hvitt papper, som stack fram ur en på bordet liggande portfölj, föll honom i ögonen; han sträckte ut handen och drog fram papperet utan att öppna portföljen.
Det hade visst icke varit läkarens afsigt att härvid begå en indiskretion. Också blef han litet häpen, då han såg att papperet, hvilket han förmodat vara alldeles rent, hade några rader skrifna öfverst på ena sidan.
Och dessa rader voro skrifna med en stil, som han igenkände. Det var densamma, som han sett i de anonyma bref Arvid hade fått från Götheborg.
Det finnes tillfällen, då äfven den hederligaste karl icke kan besegra sin nyfikenhet, ehuru ogrannlaga den än är.
Vår doktor kunde ej låta bli att genomögna papperet.
Det innehöll följande:
”Goda Hermina!
Förlitande mig på din vänskap, besvärar jag dig ännu en gång med en kommission af samma slag, som du förut varit nog god att uträtta åt mig — den
