nemligen att inlemna medföljande bref på Götheborgs post-kontor.
Du ser således att alla dina satiriska utfall och allt ditt vädjande till min stolthet icke hafva gjort någon verkan på min förhärdade själ.
Oaktadt allt hvad du säger mig, fortfar jag ändå att intressera mig för honom. Och kan du klandra att jag, nu då det visar sig vara till någon nytta, vill fortsätta mitt omvändelse-verk?
Men du tycker att han ej förtjenar att jag sysselsätter mig med honom . . .
Visserligen förtjenar han icke att Sigrid O* intresserar sig för honom — såsom en ung qvinna intresserar sig för en ung man; men förhållandet är också ej sådant: jag intresserar mig för honom endast såsom en menniska gör det för en annan, hvilken hon vill gagna, och på hvilken hon vill inympa sina åsigter.
Också har det ju i mina bref till honom aldrig varit fråga om annat än de mest allvarsamma ämnen, du vet det, ty brefven hafva obrutna gått genom din hand, och du har försäkrat mig att du ej orkat genomläsa dem. De skulle ej ha förefallit dig så tråkiga, om de afhandlat mindre allmänna ämnen.
Men, till något annat! Låtom oss tala om dig sjelf! Du återvänder om ett par månader till Stockholm; det skall . . .”
Här var brefvet afbrutet.
— För tusan, sade professor L* till sig sjelf, det kan man kalla en upptäckt. Det är då fröken O*, som skrifvit dessa anonyma bref från Götheborg. Det är hon, den kära förträffliga qvinnan, som författat dessa halft filosofiska, halft politiska uppsatser, hvilka både jag och Arvid tillskrifvit någon äldre embetsman: sä mycken sakkännedom och grundlighet ha de förrådt. Det var väl sjelfva f-n!