FEMTE KAPITLET.
Några dagar förgingo utan något afbrott i Alsjöboarnes gamla vanor. På förmiddagen var man ute och jagade, eftermiddagen tillbragtes med konversation eller kortspel.
Slutligen nalkades dagen för major O’s och hans dotters väntade ankomst. Salzwedel tycktes riktigt brinna af otålighet.
— Majoren spelar vira, sade han till Arvid, och fröken Sigrid är charmant. Hvilken diversion i detta enformiga lif. Det är endast hoppet om deras an- komst, som uppehållit mig tills nu.
— Men hvarföre reste du då hit ned så tidigt?
— Hvarföre? helt enkelt derföre att jag var illa ansatt af mina björnar, och ansåg det bättre att leds här nere än leds i numro 74.
— Det kunde väl ej komma ifråga. Din far . . .
— Min far ger mig 2000 riksdaler om året. ”Hvad derutöfver är, är syndigt”, tycker han.
— en om du uppgåfve dina skulder, så betalde han dem nog.
