30
— Liksom han ej redan gjort det tre eller fyra
gånger. Men hvad vill du altt jag skall göra? Det
kostar att lefva med i verlden.
Arvid smålog litet misstroget.
Man hviskade i all tysthet att Salzwedel ingalunda var en sådan roué, som han lät påskina, att hans fordringar voro större än hans skulder och att han talade om sina derangerade affärer blott för att slippa besvärliga låneansökningar.
— Är fröken O, sade Arvid för att byta om samtalsämne, då verkligen så intagande som du påstår.
— Hon är mycket vacker och konverserar lifligt. Dessutom har hon egenskaper, som utan tvifvel komma att slå an på dig i synnerhet.
— Och hvilka äro de?
— Hon är mycket beläst icke blott i romanlitteraturen utan äfven i allvarsammare ämnen. Jag har hört henne räsonnera så snillrikt och djupsinnigt att jag ej begripit mera deraf än om hon talat den renaste sanskrit. Dessutom spelar hon fortepiano nästan alltför väl för en amatris.
— Och det der tror du skall göra intryck på mig. För min del vet jag ej något värre än dylika mellanting mellan baldrottningar och blåstrumpor, som i en fransäs tala om saker, som de ej förstå, och i mindre sällskaper plåga våra öron med halsbrytande etyder.
— Du har gjort dig en alldeles oriktig föreställning om henne. För öfrigt har jag ingenting emot att du ej tycker om henne, tvärtom . . .
— Kanske du är kär i henne?
— Nej, men jag funderar på att bli det. Hon får ett icke obetydligt arf — och i våra dagar måste man göra första afseende på dylikt.
— Särdeles med dina förtviflade affärer, sade Arvid litet ironiskt.
