Som vi ej hafva något skäl att hoppas det
fanjunkaren Wahlstedts åsigter öfver uppfostran skulle
blifva mera följda än dem Rousseau framställt i Emile,
förbigå vi dem helt och hållet, och förbehålla oss
endast att här och der få nämna några ord om deras
resultat.
— God afton kära Marie, har du något värmande åt mig? Jag är alldeles genomvåt.
Marie, som noga hade sig bekant hvad hennes far menade med “något värmande“ satte fram det varma vattnet på bordet och framtog ur väggskåpet konjaksflaskan och sockerasken.
— Godt, mitt barn, hvad har du roat dig med i eftermiddag?
— Den andra herrn från Alsjö har varit här.
— Seså, får du nu visiter på både för- och eftermiddag . . . Det der går aldrig an.
— Åh det måtte väl ej vara farligt.
— Jag vet att du är en klok och förståndig flicka, men . . .
— Dessutom är den här herrn icke alls farlig.
— Hur då, frågade fadern, i det han drog af sig sin rock och påtog en annan, som var torr.
— Han kom in för att ej bli genomvåt af regnet, och, medan han satt här, talade han bara om länsmän och fanjunkare-boställen.
— Hvad tusan vill det säga?
Marie redogjorde för hela förloppet af Arvids besök.
— Nå, det måtte jag säga, det var en rolig karl! Aldrig brukade jag tala om sådant, när jag förr i verlden träffade en ung och vacker flicka ensam.
Och far och dotter, hvilka voro vana att lefva på en mycket ogenerad fot med hvarsndra, skrattade helt hjerligt tillsammans.
