34
Emedlertid tycktes ovädret hafva uttömt sin
våldsamhet och regnet stannade småningom af.
— Nu torde det vara tid att gå, sade Arvid och steg upp ifrån fönsterpallen.
— Ja, sade Marie, det är bäst att passa på medan det håller opp. Men kanske det börjar ånyo, innan ni kommer fram. Får jag ej låna er vårt paraply.
Arvid tackade, bugade sig och gick, med den fasta föresatsen att sjelf bära paraplyt tillbaka följande dag.
Marie hade knappt låst igen dörren efter honom, innan hennes far kom hem.
Fanjunkar Wahlstedt var en ungefär femtio års karl, starkt byggd men med gråsprängdt hår, glåmigt ansigte och en rodnad på näsa och kinder, som förrådde ett flitigt bruk af spirituosa. För öfrigt var ej sjelfva ansigtsbildningen ful, men gjorde genom de listiga, plirande ögonen ett obehagligt intryck. Han bar en sliten uniformsrock, igenknäppt ända upp till halsen, hvilken omslöts af en minst tioårig, på flera ställen ”broderad” silkeshalsduk. Till något slags linne syntes ej det ringaste spår.
Hans historia låter berätta sig i få ord. Född af bättre och tämligen förmögna föräldrar var han bestämd för studierna. Men efter att ett år hafva legat i Lund, råkade han i dåligt sällskap, började spela och rumla, och ruinerade inom några år sina föräldrar och följaktligen sig sjelf. Efter ett par misslyckade försök att hjelpa sig upp igen tog han den resursen att bli soldat, och gifte sig straxt derefter, sedan han avancerat till fanjunkare. Hans hustru dog några år sednare och efterlemnade Marie, hvilken han företagit sig att sjelf och efter egna principer uppfostra.
