Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
99

»Ännu måste vi vänta i sju minuter», sade han. »Den gamla hederspaschan är mycket noggrann.»

Professor Summerlee log spotskt då han med sin magra hand fattade konvolutet.

»Vad i all världen skulle det göra, om vi öppna det nu eller om sju minuter?» sade han, »Alltsammans är i stycke med det charlataneri och nonsens, som, ledsamt nog, den som skrivit det gjort sig känd för.»

»Åh, för all del, vi måste hålla oss till spelets regler», sade lord Roxton. »Det är gubben Challenger som står för stöpet, vi äro här med hans begivande och det vore rasande futtigt gjort att inte följa hans föreskrifter efter bokstaven.»

»Det är just en skön historia!» utbrast professorn harmset. »Jag fann den orimlig i Kensington, men uppriktigt sagt förlorar den ytterligare på närmare bekantskap. Jag vet ju inte vad som ligger i det här konvolutet, men så vida det inte är någonting mycket övertygande, har jag stor lust att följa med nästa båt som går utför floden och vända om från Para med Bolivia. Jag har i alla fall viktigare saker att göra här i världen än att ränna omkring och vederlägga en galnings påståenden. Nu, Roxton, måste väl tiden vara inne.»

»Så är det», sade lord John. »Nu gäller det.» Han tog upp sin pennkniv och öppnade kuvertet. Ur detta drog han fram ett hopviket pappersark. Detta vek han upp och bredde ut det på bordet. Det var alldeles oskrivet. Han vände det. Även på andra sidan var det tomt. Vi sågo på varandra under