Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

104

sor Challengers skäl till hemlighållande voro riktiga eller ej, hade vi ej annat val än att godkänna dem, ty han hade hellre avstått från hela expeditionen än han modifierat de villkor han uppställt för att visa oss vägen.

Det var den andra augusti vi kapade sista linan som förband oss med den övriga världen genom att säga farväl till Esmeralda. Fyra dagar ha förgått sedan dess och under dem ha vi hyrt två stora kanoter av indianerna, gjorda av så lätt material — hudar över en stomme av bamburör — att vi kunna förflytta dem över varje hinder. Dessa ha vi lastat med alla våra effekter och dessutom lejt två indianer till att hjälpa oss med navigeringen. Man har sagt mig, att de äro desamma — Ataca och Ipetu — som varit professor Challenger följaktiga på hans föregående resa. De blevo alldeles förskräckta vid tanken på att förnya den, men hövdingen har här patriarkalisk myndighet och om affären är god i hans ögon, har den underordnade intet val.

I morgon försvinna vi således i det okända. Denna redogörelse avsänder jag medelst kanot utför floden och den torde vara vårt sista ord till dem som intressera sig för vårt öde. Enligt överenskommelse har jag adresserat den till er, min bästa Mc Ardle, och jag lämnar åt edert förgottfinnande att makulera, förändra eller göra vad som helst med den. Att döma av säkerheten i professor Challengers sätt — trots professor Summerlees ihållande skepticism — är jag fullt övertygad om att vår anförare kommer att bevisa sanningen av vad han sagt och att vi verkligen stå vid randen av några högst märkliga erfarenheter.