och hugsvalande lugn fick uttryck i denna mörka växtlighet, men långt bortifrån kommande nådde oss budet från våra medmänniskor. »Vi skola döda er om vi kunna», ropade männen i norr.
Hela dagen virvlade trummorna, än dånande, än viskande, och deras betydelse återspeglades i våra färgade följeslagares ansikten. Till och med det härdade, stoltserande halvblodet tycktes kuvat. En gång för alla lärde jag mig likväl den dagen att både Summerlee och Challenger voro i besittning av den högsta typen av mod, nämligen det vetenskapliga. Deras ande var densamma, som uppehöll Darwin bland gauchos i Argentina och Wallace bland de malajiska huvudjägarna. En barmhärtig natur har så ordnat det, att människohjärnan icke kan samtidigt tänka på tvenne ting, så att om den är upptagen av vetenskapligt forskningsbegär har den icke utrymme för personliga omsorger. Trots att de hemlighetsfullt hotande ljuden läto höra sig hela dagen, aktgåvo de båda professorerna på var fågel som rörde sig, var buske på stranden och råkade ofta i skarp ordstrid, under vilken Summerlee brummade och Challenger röt, men ingendera hade mera känsla för fara eller voro för indianernas trumslageri än om de suttit tillsammans inne i rökrummet i Royal Society's klubb vid St. James's Street. Blott en gång nedläto de sig till att tala om dem.
»Miranha- eller Amajucaindianer», sade Challenger och pekade med tummen åt den ekande skogen.
»Ja visst, sir», svarade Summerlee. »Som fallet är med alla sådana stammar skall det säkert visa sig,
