110
så fjärran från oss. På resans tredje dag lade vi märke till ett underligt, djupt, pulserande ljud i luften, rytmiskt och högtidligt, kommande och gående stötvis hela förmiddagen. De båda båtarna paddlade fram blott några alnar från varandra då vi hörde det första gången och våra indianer sutto orörliga som förvandlade till brons, ivrigt lyssnande, med fasa målad i sina ansikten.
»Vad är det där?» frågade jag.
»Trummor», svarade lord Roxton vårdslöst, »krigstrummor. Sådana har jag hört förr.»
»Ja, sir, krigstrummor»>, inföll Gomez, halvblodet. »Vilda indianer, bravos, icke mansos; de bevaka oss varje mil under vår väg — döda oss, om de kunna.»
»Hur kunna de bevaka oss?» frågade jag och blickade ut i den tomma rymden.
Halvblodet ryckte på sina breda axlar. »Det veta indianerna bäst själva. De ha sitt eget sätt. De bevaka oss. De tala trumspråket med varandra. Döda oss om de kunna.»
På eftermiddagen samma dag — min fickalmanacka säger mig, att det var tisdagen den 18 augusti — hördes minst sex eller sju trummor från olika håll. Ibland slog man hastigt på dem, ibland långsamt, ibland hördes det tydligt, att det var i frågor och svar — långt i öster bröt en ut i en hög staccato-virvel, som efter en stund följdes av ett åsklikt dunder från norr. Det var någonting obeskrivligt nervskakande och hotfullt i det ständiga mullret, som tycktes forma sig till stavelserna i halvblodets: »Vi skola döda er om vi kunna!» upprepat i oändlighet. Ingen varelse syntes till i de tysta skogarna. Naturens frid
