Hoppa till innehållet

Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
113

Indianerna buro först våra kanoter och sedan våra förråd genom underskogen, som här är mycket tät, under det att vi fyra vita med bössan på axeln gingo mellan dem och de faror som möjligen hotade från skogen. Före kvällen hade vi lyckligt passerat fallen och hunnit vid pass tio eng. mil bortom dem, då vi kastade ankar för natten. Vi hade då, enligt vad jag räknade ut, tillryggalagt icke mindre än etthundra mil på bifloden efter att ha lämnat huvudfloden.

Det var tidigt på förmiddagen följande dag, som den väsentliga delen av resan började. Ända från dagbräckningen hade professor Challenger varit rikligt orolig och ständigt sänt spanande blickar åt båda flodbankarna, Helt plötsligt uppgav han ett utrop av tillfredsställelse och pekade på ett träd, som i en egendomlig vinkel sträckte sig ut över floden.

»Vad kallar ni det där?» frågade han.

»Det är ju en assai-palm», sade Summerlee.

»Alldeles riktigt. Det var en assai-palm jag tog till vägmärke. Den hemliga ingången är en halv mil härifrån på flodens andra sida. Något hål mellan träden finns där icke. Det är det som är det underliga och det hemlighetsfulla i saken. Därborta där ni se ljusgrön säv i stället för mörkgröna plantor, därborta mellan de stora ullträden är min enskilda ingång till det okända. Gå igenom den, så skola ni få se.»

Det var i sanning en underbar plats. Sedan vi nått den av en linje av ljusgrön vass markerade punkten, sköto vi fram våra kanoter några hundra alnar genom vassen och kommo så ut på ett grunt och stilla vatten, som klart och genomskinligt silade sig fram

8 — Doyle, En försvunnen värld.