114
över en sandig botten. Denna lilla flod var väl tjugo alnar bred och gick mellan bankar av den yppigaste växtlighet. Ingen som icke lagt märke till att vassen ett litet stycke ersatt buskarna kunde ha gissat sig till möjligheten av att det här fanns ett dylikt vattendrag eller drömt om det sagoland som låg därbortom.
Ty ett sagoland var det — det mest underbara den mänskliga inbillningskraften kunnat framtrolla. Den täta växtligheten möttes över våra huvuden och flätade sig samman, bildande en naturlig pergola, och genom denna grönskande tunnel flöt i en gyllene halvskymning den gröna, genomskinliga floden, skön i sig själv, men ytterligare förskönad av de sällsamma färgskiftningar som åstadkommos av det starka solljuset ovanifrån, filtrerat och modererat i sitt fall. Klar som kristall, orörlig som en spegel, grön som kanten av ett isberg, sträckte den ut sig framför oss under sitt lövrika bågvalv och varje slag av våra paddelåror sände tusen krusningar över dess glänsande yta. Det var en lämplig aveny till ett land fullt av under. Alla spår av indianerna hade försvunnit, men animalt liv förekom oftare och djurens tamhet vittnade om att de icke gjort bekantskap med jägaren. Beskäftiga små svarta sammetsapor med snövita tänder och glänsande, odygdiga ögon snattrade då vi drogo förbi. Ibland hände det att en alligator plumsade ned från banken. En gång stirrade en mörk, klumpig tapir på oss från ett gap mellan buskarna och lunkade sedan bort genom skogen. Det hände också en gång, att den gula, smidiga gestalten av en stor puma gled fram genom småskogen, och dess gröna, elaka ögon utsände hat mot
