oss över den gulbruna bogen. Fågellivet var särdeles rikt, särskilt var det gott om vadare, storkar, hägrar och ibis samlades i små grupper, blåa, röda och vita, på varenda stock som sköt ut från banken, under det att det kristallklara vattnet vi färdades på vimlade av fiskar i alla former och kulörer.
I tre hela dagar drogo vi framåt genom denna tunnel av disigt grönt solljus. På de längre raka sträckorna kunde man, då man såg framåt, knappt urskilja var det gröna vattnet slutade och var det gröna bågvalvet tog vid. Den djupa friden i denna egendomliga vattenväg bröts icke av något tecken till människa.
»Här finns inga indianer. Alldeles för rädda Curupari», sade Gomez.
»Curupari är skogarnas ande», förklarade lord Roxton. »Med det namnet betecknas onda andar av mångahanda slag. De stackars indianerna tro, att det finns någonting särdeles fruktansvärt åt det här hållet och därför komma de inte hitåt.»
Tredje dagen blev det uppenbart att vår färd i kanoterna inte kunde fortsättas mycket längre, ty vattendraget blev allt grundare och grundare. Två gåger på lika många timmar skrapade vi i bottnen. Till sist drogo vi upp båtarna i vassen och tillbringade natten på stranden. På morgonen begåvo lord Roxton och jag oss ett par mil genom skogen och följde parallellt flodens riktning, men som den blev allt grundare vände vi om och inrapporterade, vad professor Challenger redan misstänkt, nämligen att vi nått högsta punkten vartill kanoterna kunde föras. Vi drogo därför upp dem och gömde dem bland
