8
sin stol, förebrådde mig mitt vanliga lättsinne, som gjorde det omöjligt för honom att i min närvaro avhandla något allvarligt ämne, och klampade ut ur rummet för att kläda sig till något frimurarsammanträde.
Så var jag då äntligen ensam med Gladys och det betydelsefulla ögonblicket var inne. Hela den aftonen hade jag känt mig som soldaten, då han väntar på signalen, som kallar honom till ett farligt utfall. Hoppet om seger och fruktan för nederlag skifta då i hans sinne.
Hon satt med den där stolta, fina profilen tecknad mot den röda gardinen. O, vad hon var vacker! Och dock så svåråtkomlig! Vi hade varit vänner, riktigt goda vänner, men jag kunde aldrig med henne komma utöver samma slags kamratskap som det, vilket rådde mellan mig och mina medarbetare i tidningen Daily Gazette — ett fullkomligt öppet, fullkomligt vänligt umgänge, men fritt från allt som kunde tyda på kärlek. Instinkten säger mig, att det inte är smickrande om en kvinna är alltför uppriktig och obesvärad i förhållande till mig. Så fort kärleken vaknar, åtföljes den av blyghet och osäkerhet — ett arv från de gamla råa dagar då kärleken och våldet ofta gingo hand i hand. Det böjda huvudet, det vikande ögat, den svävande rösten, den skygga hållningen — dessa, icke den fasta blicken och det raska svaret, äro passionens verkliga kännetecken. Till och med under mitt korta liv har jag lärt mig inse detta — eller också har jag ärvt det i det medfödda släktminne som vi kalla instinkt.
Gladys besatt i rikt mått alla kvinnliga egenska-
