Hoppa till innehållet

Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
9

per. Somliga ansågo henne kall och hård, men den tanken innebar ett högmålsbrott. Den fint bronserade hyn, nästan orientalisk i färgtonen, det korpsvarta håret, de stora, glänsande ögonen, de fylliga men utsökt väl tecknade läpparna — allt vittnade om värme och glöd. Men jag visste alltför väl med mig, att jag hittills icke lärt mig hemligheten att framkalla dessa känslor. Hur det än gick, hade jag dock beslutat att ej längre gå i ovisshet utan få saken avgjord i kväll. Hon kunde inte värre än säga nej och det var bättre att vara en avvisad tillbedjare än en accepterad broder.

Så långt hade jag kommit i mina funderingar och ämnade just bryta den långa och otrevliga tystnaden, då ett par kritiska mörka ögon vändes mot mig och det stolta huvudet med ett förebrående leende skakades.

»Jag har en förkänsla av att ni ämnar fria, Ned. Ack, om ni ville låta bli det — det är så mycket roligare som det är.»

Jag drog min stol litet närmare hennes.

»Hur kunde ni veta, att jag ämnade fria?» frågade jag med oförställd förundran.

»Vet man inte alltid när sådant är i faggorna? Blir väl någonsin en kvinna oförberett utsatt för nåonting sådant? Men, bästa Ned, vår vänskap har ju varit så sann och så angenäm! Nog är det synd att fördärva den. Tycker ni inte, att det är någonting härligt i att en ung man och en ung kvinna kunna tala så obesvärat med varandra som vi gjort?»

»Jag vet just inte det, Gladys. Ser ni, jag kan ju tala alldeles obesvärat med — med stationsinspekto-