132
åt indianerna drogo vi fyra, åtföljda av de båda halvbloden, in i det trånga passet.
Vid mynningen var det endast. fyrtio fot brett och smalnade hastigt av tills det slutade i en skarp vinkel, för brant och hal att bestiga. Inte var det detta som vår pioniär sökt påvisa. Vi vände om — hela passet var ej mer än en fjärdedels mil långt — och plötsligt föll lord Roxtons snabba blick på det som vi sökte. Högt uppöver oss i mörk skugga syntes en rundning av djupare mörker. Det kunde naturligtvis ej vara annat än ingången till en grotta.
Klippans botten var just här täckt av en massa lösa stenar och det var alls inte svårt att klättra dit upp. Då vi nådde hålet, skingrades alla tvivel. Det bildade icke endast öppningen till en gång i berget, utan på dess ena sida funno vi återigen den där pekande pilen. Här hade vi platsen från vilken Maple White och hans olyckliga kamrat anträtt sin bergbestigning.
Vi voro alldeles för ivriga att kunna återvända till lägret — första forskningsfärden måste börja genast. Lord Roxton hade en elektrisk lykta i sin ränsel och denna fick tjäna till fackla, Lorden gick i täten och kastade sin lilla klara ljusring framför sig, vi följde efter i gåsmarsch.
Grottan var påtagligen nött av vatten, ty dess sidor voro blanka och golvet täcktes av runda stenar. Den var så hög att en man nätt och jämnt kom fram däri genom att kröka ryggen. På en längd av femtio alnar löpte den nästan rakt in i berget, men sedan steg den i 45 graders vinkel. Snart nog blev sluttningen än brantare och vi måste på händer och