par. På fem mil sågo vi varken rämna eller klyfta. Men så blevo vi på en gång varse någonting som ingav oss nytt hopp. I en urholkning av klippan, oåtkomlig för regn, var med krita ritad en stor pil, även den visande åt väster.
»Återigen Maple White», sade professor Challenger. »Han hade nog en aning om att värdiga steg skulle följa honom i spåren.»
»Han hade således tillgång till krita?»
»En låda med kulörta kritor var bland de effekter jag fann i hans kappsäck. Jag minns att av den vita var det endast en liten stump kvar.»
»Det är ett talande bevis på saken», sade professor Summerlee, »Vi kunna ej annat än följa hans ledning och gå vidare i västlig riktning.»
Vi hade gått omkring fem mil till då vi åter fingo se en vit pil på klippväggen. Detta var på en punkt där bergytan för första gången delade sig i en smal klyfta. Inuti klyftan funno vi ännu ett ledande märke, som pekade rakt framåt med något höjd spets, som om det antydda stället legat något högre än den mark på vilken vi befunno oss.
Det var en högtidlig plats, ty bergväggarna voro så jättelika och strimman av blå himmel så smal och så förmörkad av de grönskande klippkanterna, att endast ett dunkelt och skuggat ljus nådde bottnen. Vi hade ej ätit något på flera timmar och vi voro mycket trötta av den steniga vägen och den oregelbundna färden, men våra nerver voro i en sådan spänning, att det var oss omöjligt att göra halt. Vi gåvo emellertid order om att slå läger, och överlämnande detta
