134
sen antydde, att det fanns människor — illvilliga människor — uppe på platån.
Vi retirerade skyndsamt från klyftan, livligt upptagna av denna nya erfarenhet och dess inflytande på våra planer. Situationen var kinkig nog förut, men om med naturhindren förenade sig avsiktligt motstånd från människors sida var vårt fall alldeles hopplöst. Och likväl — då vi nu blickade upp till den där härliga grönskan några hundra fot över våra huvuden, föll det ingen av oss in, att vi skulle kunna återvända till London utan att ha genomforskat dess djup.
Under det att vi avhandlade vår belägenhet, kommo vi överens om att det bästa vi kunde göra var att fortsätta vårt kretsande kring platån i hopp att finna något medel att nå toppen. Klippranden, som betydligt avtagit i höjd, hade redan börjat vika av från väster åt norr och om vi kunde antaga att det hela representerade en cirkels böjning, kunde omkretsen icke vara synnerligen stor. I värsta fall skulle vi om några dagar åter befinna oss på vår utgångspunkt.
Den dagen marscherade vi väl sammanlagt tjugotvå mil utan någon förändring i våra utsikter. Jag bör kanske nämna, att vår aneroidbarometer utvisar att vi, till följd av att vi oupphörligt stigit uppför sedan vi övergåvo våra kanoter, nu nått en höjd av tretusen fot över havsytan. Följden är en betydlig förändring i temperatur och växtlighet. Vi ha delvis kommit ifrån det där förskräckliga insektlivet, som är den tropiska resenärens värsta plåga. Några palmer finnas ännu kvar och en mängd ormbunkträd,
