men Amasontrakternas träd ha vi lämnat bakom oss. Det var roligt att se konvolvler, passionsblommor och begonior — alla minnen från hemmet — bland dessa ogästvänliga klippor. Där fanns en röd begonia av alldeles samma färg som en som står i en kruka i fönstret på en villa i Streatham — men nu märker jag, att jag råkat in på alltför enskilda iakttagelser.
Den kvällen — jag talar fortfarande om första dagen av vårt kringnavigerande av platån — väntade oss en betydelsefull erfarenhet av den beskaffenhet, att den för alltid upphävde alla våra tvivel på de oss omgivande undren.
Då ni nu får läsa om det, min bäste mr Mc Ardle, skall ni inse, möjligen för första gången, att tidningen icke skickat ut mig i ogjort väder, som man säger, och att världen kan vänta sig att få höra mycket märkvärdigt så fort vi fått professorns tillåtelse att uppenbara det. Jag vågar inte offentliggöra dessa artiklar, så vida jag inte kan föra bevisen med mig till England. I annat fall bleve jag nog för alla tider brännmärkt som en journalistikens Münchhausen. Jag är övertygad om att ni tänker som jag och att ni inte vill sätta in Gazettens hela anseende på detta äventyr, förrän vi kunna bemöta den storm av kritik och skepticism som slika artiklar med nödvändighet måste framkalla. Denna underbara tilldragelse, som skulle kunna få en så uppseendeväckande rubrik i den gamla tidningen, måste således ligga i redaktörens låda och avvakta sin tid.
Och alltsammans kom och gick som en blixt och hade ingen följd — utom i allas vår personliga övertygelse.
