138
sänkte sig i säven. Jaracaca-träsket ha vi kallat platsen på den karta vi hålla på att upprätta.
Klipporna hade på baksidan förlorat den rödaktiga färgen och voro chokladbruna; vegetationen på topparna var mindre yppig och de höllo här endast tre eller fyrahundra fot i höjd, men ingenstädes funno vi någon punkt där de kunde bestigas. Om möjligt voro de än mera otillgängliga här än där vi först anträffat dem.
»Men det är väl säkert», sade jag, då vi avhandlade situationen, »att regnet på något sätt måste söka sig ner. Det måste finnas vattenkanaler i klipporna.»
»Vår unge vän har sina ljusa ögonblick», sade professor Challenger och klappade mig på axeln.
»Regnet skall väl någonstädes ta vägen», upprepade jag.
»Han vill inte släppa sin övertygelse. Det enda ledsamma härvidlag är, att vi med ögonsynliga bevis ådagalagt, att inga vattenkanaler leda ned från klipporna.»
»Vart tar då vattnet vägen»? frågade jag.
»Jag tror att man med säkerhet kan antaga, att då det inte får avlopp utåt, måste det rinna inåt.»
»Då finns det en sjö i mitten?»
»Jag förmodar det.»
»Det är mer än sannolikt att sjöbäckenet är en gammal krater», sade Summerlee. »Hela formationen är naturligtvis högst vulkanisk. Men hur det må vara med den saken, väntar jag mig finna, att platåns yta sluttar inåt och att den har en ansenlig sjö i mitten, som dräneras medelst någon under-
