Men om förhistoriskt liv var till finnandes på platån, måste det icke varit i någon synnerlig myckenhet, ty under de följande tre dagarna sågo vi ingenting till. Under denna tid genomvandrade vi ett ofruktbart och frånstötande stycke land, som växlade mellan stenig öken och ödsliga kärr, fullt av en mängd vildfågel på klippornas norra och östra sidor. Från det hållet är platsen verkligen oåtkomlig och om icke en tämligen hård avsats lupit invid stalpens bas, hade vi nödgats vända om. Många gånger stego oss dyn och slammet ända till midjan i något gammalt, halvt tropiskt träsk. Vad som ytterligare förvärrade saken var, att platsen tycktes vara ett särdeles kärt tillhåll för jaracaca-ormen — den giftigaste och farligaste i hela Sydamerika. Gång på gång kommo dessa förskräckliga djur slingrande och buktande sig emot oss över det stinkande kärrets yta och vi måste ständigt hålla våra bössor i beredskap för att kunna vara trygga för deras anfall. En trattlik fördjupning i moraset, bjärtgrön till färgen av någon lavart som frodades där, kommer alltid att hägra som ett hemskt minne för mig. Det måtte ha varit ett riktigt näste för dessa odjur och sluttningarna vimlade av dem. Alla krälade de åt vårt håll, ty det är utmärkande för jaracaca-ormen att han alltid angriper människor. De voro alldeles för mångtaliga att ihjälskjutas av oss, därför togo vi till fötter och sprungo tills vi blevo alldeles uttröttade. Jag glömmer aldrig hur, då vi sedan sågo oss om, våra hemska förföljares huvuden och halsar långt bakom oss höjde och
