tilltog så småningom växtligheten tills den bildade en ofantlig skog, som sträckte sig så långt ögat kunde nå och säkert två tusen mil längre.
Jag njöt alltjämt av detta underbara panorama då professorns tunga hand föll på min axel.
»Hitåt, min unge vän», sade han. »Vestigia nulla retrorsum. Blicka aldrig tillbaka, ständigt framåt mot vårt härliga mål.»
Då jag vände mig om fann jag, att platån var alldeles i jämnhöjd med den plats där jag stod och de gröna buskarna och spridda träden föreföllo mig så närstående, att det var svårt att fatta att det fortfarande var lika omöjligt att nå dem. Avståndet mellan oss och platån kunde väl vara omkring fyrtio fot, men lika gärna kunde det varit fyrtio mil. Jag slog ena armen om trädstammen och tittade ned i avgrunden. Där nere stodo våra tjänares små svarta gestalter och blickade upp till oss. Klipppväggen var här alldeles lodrät och detsamma var förhållandet med den motliggande.
»Det här är verkligen kuriöst», sade professor Summerlee med sin knarriga röst.
Jag vände mig om och fann att han med stort intresse betraktade trädet jag höll mig fast vid. Den släta barken och de små goffrerade löven föreföllo mig välbekanta. »Åh», ropade jag, »det är ju en bok.»
»Alldeles riktigt», sade Summerlee. »En landsman på utrikes ort.»
Inte bara en landsman, min bästa sir», sade Challenger, »men även, om ni tillåter mig att fullfölja er
