Hon nickade strängt.
»Vad kan jag göra för att förbättra den? Sätt er och låt oss tala om saken. Nej, jag försäkrar, att jag skall hålla mig lugn, bara ni sätter er.»
Hon såg på mig med en undran, ett tvivel, som var långt mera i min smak än hennes oförbehållsamma tillit. Hur primitivt och rått ter det sig inte, när det sättes på papperet. Och det kan ju hända, att den där känslan bara är en egendomlighet hos mig. Emellertid satte hon sig.
»Så säg mig då nu, vad som är på tok med mig?»
»Jag är förälskad i en annan», sade hon.
Nu var det min tur att springa upp från stolen.
»Det är inte någon särskilt», förklarade hon och skrattade då hon såg uttrycket i mitt ansikte, »det är bara ett ideal. Jag har aldrig träffat på någon man av det slag jag menar.»
»Beskriv honom för mig. Hur ser han ut?»
»Han skulle kunna se ut ungefär som ni.»
»Vad det är älskvärt av er att säga så. Nå, vad är det han har för sig, som inte jag gör? Tala ut! Är han absolutist, vegetarian, aviatiker, teosof, övermänniska — jag skall försöka mig på saken, Gladys, om ni bara säger mig vad det är som behagar er.»
Hon skrattade åt tänjbarheten i min karaktär.
»För det första», sade hon, »tror jag inte, att mitt ideal skulle tala så där. Han skulle vara en strängare, styvare man, inte så benägen att rätta sig efter en tanklös flickas nycker. Men framför allt måste han vara en man som kan handla, som kan verka och som skulle kunna se döden i ansiktet utan att bli rädd — en man av stora handlingar och sällsamma
