158
skärning. Detta skulle för tillfället bli vårt högkvarter — vår tillflyktsort i händelse av plötslig fara och vårt magasin för förråden. Fort Challenger kallade vi det.
Det hade blivit middag innan vi betryggat vår ställning, men hettan var icke tryckande och platåns beskaffenhet i det stora hela så väl med avseende på klimat som vegetation var nära nog tempererad. Bok, ek och till och med björk funnos bland de träd som omgärdade oss. Ett väldigt gingkoträd[1] reste sig över alla de andra och sträckte ut sina stora grenar och sitt rika Venushår över den fästning vi byggt upp. I dess skugga fortsatte vi våra förhandlingar, under det att lord Roxton, som i aktionens stund genast tagit befälet, meddelade oss sin uppfattning.
»Så länge varken människa eller djur sett eller hört OSS, äro vi i säkerhet», sade han. »Från den stund de få veta, att vi äro här, börja våra bekymmer. Intet tyder på, att de ännu upptäckt oss. Det bästa vi nu kunna göra är att hålla oss tysta och bespeja landet. Det vore bra om vi kunde riktigt noga få betrakta våra grannar innan vi börja umgås med dem.»
»Men vi måste draga framåt», dristade jag anmärka.
»Naturligtvis måste vi det, min gosse. Vi skola draga framåt. Men vi få aldrig gå så långt, att vi ej kunna retirera till våra förskansningar. Framför allt få vi akta oss för att avskjuta våra bössor, så vida det ej gäller liv eller död.»
»Men ni sköt själv i går», sade Summerlee.
- ↑ Salisburia adiantifolia.
