162
oerhörd. Lord Roxton såg sig ivrigt omkring och lade in två patroner i sin elefantbössa.
»Jag sätter mitt rykte som jägare i pant på att spåret är alldeles färskt. Djuret har gått fram här för mindre än tio minuter sedan. Se bara hur vattnet ännu bubblar sig i det djupare fotavtrycket. Vid Jupiter — här ha vi märken efter en unge.»
Utan tvivel gingo här mindre spår av samma form parallellt med de stora.
»Men hur skall detta tydas?» utbrast professor Summerlee helt triumferande och pekade på någonling som liknade det väldiga avtrycket av en femfingrad människohand, mitt ibland de tretåade märkena.
»Valdformationen!» utbrast Challenger alldeles förtjust. »Jag har sett dem i valdenleran. Det är ett djur som går upprätt på tretåade fötter och emellanåt sätter en av sina femfingrade framtassar i marken. Det är inte någon fågel, min käre Roxton — visst inte någon fågel.»
»Ett fyrfota djur?»
»Nej, ett kräldjur — en dinosauria. Endast ett sådant har kunnat lämna dylika spår. För omkring nittio år sedan satte de myror i huvudet på en Sussexdoktor — men vem i all världen hade väl kunnat hysa det förmätna hoppet att få skåda en syn lik denna?»
Hans ord dogo bort i en viskning, och alla stodo vi nu förstummade av häpnad. Ledda av spåren, hade vi lämnat moraset och passerat genom en förlåt av ris och träd. Bakom denna låg en öppen kjusa, varuti befann sig fem de besynnerligaste djur jag
