någonsin sett. Nedhukade bakom buskarna, observerade vi dem helt makligt.
De voro, som jag sagt, fem till antalet — två fullvuxna och tre ungar. Deras storlek var kolossal. Till och med ungarna voro som elefanter och de båda föräldrarna voro större än några djur jag tillförene sett. Deras hud var skifferfärgad, fjällig, lik ödlans, och skimrande i solljuset. Alla fyra sutto de och balanserade på sina breda, kraftiga svansar och sina väldiga tretåade bakfötter, under det att de med sina små femfingrade framfötter drogo ned de grenar de mumsade på. Jag tror mig inte kunna ge er en klarare föreställning om deras utseende än då jag säger, att de sågo ut som jättekänguruer, höllo tjugo fot i längd och hade skinn som krokodiler.
Jag vet inte hur länge vi förblevo orörliga och betraktade detta märkvärdiga skådespel. Vinden låg starkt emot oss och vi voro väl gömda, så att vi riskerade ej att bli upptäckta. Emellanåt lekte ungarna och gjorde otympliga krumsprång kring sina föräldrar. De stora djuren hoppade högt i luften och föllo sedan dunsande till marken. Föräldrarnas slyrka föreföll obegränsad, ty då den ene av dem haft svårt att nå en lövrik gren, som växte på ett ganska ansenligt träd, lade han frambenen kring stammen och bräckte den som om den varit en ung telning. Gärningen tycktes mig vittna icke allenast om musklernas kraftiga utveckling utan även om hjärnans brist på sådan, ty trädets hela tyngd träffade, då det föll, huvudet och framkallade en serie av gälla tjut, som bevisade, att hur stort djuret än var, fanns det en gräns för dess förmåga att uthärda
