emot lord Roxtons rock blivit söndersliten medelst ett bett. Vad mig beträffar, örfilades jag upp av deras vingar, så att vi ha fått diverse prov på deras olika sätt att angripa sina fiender.»
»Vi ha med knapp nöd kommit undan med livet», sade lord Roxton allvarligt, »och jag kan inte tänka mig ett avskyvärdare dödssätt än att bli förgjord av sådana odjur. Det kostade på mig att avskjuta bössan, men jag hade verkligen inte något val.»
»Om ni inte gjort det, funnes vi icke nu här», sade jag med full övertygelse.
»Kanske vållar det ingen skada», sade han. »I dessa skogar förekomma nog ofta brakande ljud av splittrade eller fallande träd, som låta ungefär som bösskott. Men om ni tycka som jag, ha vi nu haft nog av skakningar för en dag och göra klokast i att skynda till förbandslådan i lägret efter litet karbol. Vem vet vilket farligt gift de där bestarna kunnat ha i sina avskyvärda käkar?»
Men säkert ha sedan världens skapelse inga människor upplevat en dag som denna. Någon ny överraskning väntade oss alltid. Då vi, följande bäckens lopp, till sist kommo fram till vår kjusa och fingo se den törniga barrikaden kring vårt läger, antogo vi, att det var slut med våra äventyr. Men vi fingo mera att tänka på innan vi gingo till vila. Ingången till Fort Challenger var orörd, vallarna obrutna, och likväl hade det under vår frånvaro blivit besökt av någon underlig och stark företeelse. Intet fotspår angav dess beskaffenhet, det var endast gingkoträdets framskjutande gren som gav oss en aning om hur den kommit och gått. På dess illvilja och styrka gav oss
