170
marken, fräsande och väsande åt oss med vidöppen näbb och blodsprängda, utåtstående ögon, likt en avgrundsande i en medeltidsmålning. Dess kamrater hade flugit högre, skrämda av det plötsliga ljudet och kraxade nu över våra huvud.
»Nu!» skrek lord Roxton. »Nu gäller det att rädda livet!»
Vi stapplade fram genom buskskogen, men just som vi hunnit till träden hade vi åter harpyorna över oss. Summerlee blev nedknuffad, men vi ryckte upp honom igen och drogo honom med oss in bland stammarna. Väl ditkomna, voro vi räddade, ty de där väldiga vingarna hade icke svängrum mellan grenarna. Då vi sedan linkade hemåt, mörbultade och modstulna, sågo vi dem länge tecknade mot den djupblå himmeln, där de, flygande högt uppöver oss, ej större än skogsduvor, tvivelsutan med ögonen följde vår färd. Då vi äntligen kommo in i den tätare skogen, uppgåvo de emellertid jakten och vi sågo ej mer till dem.
»En högst intressant och övertygande erfarenhet», sade Challenger då vi gjorde halt vid bäcken och han baddade sitt svullna knä. »Vi ha blivit särdeles väl underrättade, min käre Summerlee, om den uppretade pterodaktylens vanor.»
Summerlee torkade blodet från en skåra i pannan, under det att jag förband ett obehagligt sår i nackmuskeln. Lord Roxton hade fått axelstycket på sin rock avslitet, men odjurets tänder hade endast snuddat vid skinnet.
»Det torde observeras», fortfor Challenger, »att vår unge vän obestridligen fått en stöt i nacken, då där-
